Egalia

Trettio år efter att Egalias döttrar av Gerd Brantenberg kom ut har jag äntligen läst den. Och jag kan verkligen rekommendera den, inte för att det är den bästa bok jag läst utan för att den får en att tänka till och reflektera kring vårt språk. I vårt språk finns så mycket spår av patriarkatet och det blir oerhört tydligt i Egalias döttrar där alla sådana ord är ersatta av matriarkala motsvarigheter.  

Detta var säkert inte Brantenbergs enda tanke utan hon ville nog påvisa de tydliga strukturer och förtryck som fanns och fortfarande finns i vårt samhälle. Jag känner mig redan ganska medveten om att dessa strukturer påverkar oss hela tiden vare sig vi vill det eller inte men det skadar inte att bli påmind ibland.

I landet Egalia, som boken handlar om, begränsas unga mäns liv genom att deras kroppar objektifieras, de blir utsatta för övergrepp och har en mycket begränsad rörelsefrihet. Så som det är för många unga kvinnors i landet Sverige idag. Unga och äldre tjejers begränsade liv gör mig så förbannad! Varför ska tjejer behöva fundera på vilken väg man går när det är mörkt? Varför ska våldtagna kvinnors klädsel vara intressant i våldtäktsrättegångar? Varför ses tjejers kroppar många gånger som allmän egendom? Varför ska tjejers sexualitet begränsas genom att skuldbelägga, sprida rykten eller ifrågasätta?

Snippa heter det

I veckan pågår Beckmans examensutställningar där framtidens designers och formgivare visar upp sina skapelser. Eftersom jag inte kommer åka dit får jag följa utställningen via nätet på http://www.beckmans.se/ och via media. Den formgivare som är mest intressant för RFSUs del är Hanna Närding som vill sprida budskapet om att flickors kön faktiskt har ett namn, snippa, för den som inte vet. Ordet snippa finns i SAOL sedan 2006 och RFSU har på olika sätt jobbat för att synliggöra ordet snippa som ett enkelt och bra ord för flickors kön. Hanna Närding säger till DN att ”det är självklart att flickor ska ha ett ord för sitt kön” och jag kan inte annat än att hålla med.

Sen finns det en designer som jag hoppas det går superbra för, Sofia-Li Gustafsson, min bonussyster. Ett namn att lägga på minnet!

Demokratisk metod

Förra helgen träffades RFSU:are från hela landet på vår kongress i Uppsala. Vi jobbade enligt en metod vi testade första gången på kongressen i Örebro 2005, den modellen kallas Påverkanstorg. Jag tycker det är en bra metod som ger alla möjlighet till att dela med sig av sina åsikter på just de Påverkanstorg där propositioner, motioner och rapporter diskuteras av alla kongressdeltagare tillsammans med representanter från förbundsstyrelsen. Beslut fattas sedan under plenumdiskussioner men med mycket korta diskussioner, och bara i vissa frågor som kongressdeltagarna valt. Att jobba på det här sättet ger de som inte trivs i talarstolen framför en större grupp bra möjligheter att göra sin röst hörd.  

Den här metoden är ganska ny för RFSU men många organisationer har jobbat med den i flera år, alla organisationer anpassar den så det passar just dem utifrån Svenska Scoutförbundets originalidé. På Rapport ikväll rapporterades det från Miljöpartiets kongress där man i helgen testar Påverkanstorg. Det sades att det var ett unikt projekt, dålig research av reportern tycker jag, många organisationer har testat detta, bla flera politiska ungdomsförbund. De kongressdeltagare man talade med i inslaget hade blandade kommentarer, kvinnorna gillade metoden och männen ogillade den… en slump eller ett tecken på vilka som ”förlorar” makt på att använda mer demokratiska metoder?

Jag hoppas att den här modellen utvecklas vidare och att det är fler organisationer som vågar testa något nytt på sina större möten framöver. Påverkanstorg är en demokratisk metod som gör det möjligt att för alla att delta på mer lika villkor än plenumdiskussioner gör. Och visst borde alla organisationer vilja ha mer demokratiska möten.

Uppfylld och Välfylld

Nyss hemkommen efter tre intensiva dagar med RFSUkongress. Jag är helt slut men samtidigt laddad och inspirerad att tillsammans med den nya förbundsstyrelsen och i lokalföreningen i Örebro ta tag i alla de beslut som kommer att påverka vår verksamhet de kommande åren. Men först några dagars och nätters vila, nästa helg alltså. För det sägs att imorrn är det måndag… 

Det är ju så mycket som försiggår på en kongress…

Manlig dominans i plenumdiskussionerna, får inte vara så när så många smarta, duktiga, vältaliga och kompetenta kvinnor är på plats, en utmaning.

Carin Franzons fantastiska röst i kombination med en Vaginamonolog, vill höra mer.

Se glimtar av ESC, egentligen ofattbart att kongressfesten ska konkurrera med schlagern och trist att The Ark inte vann.

Fnitter med Emma, Sari, Joakim, Ewa, Anna och många andra, tänk om vi hann ses oftare!

Underhållande och tänkvärda sånger framförda av Maud Lindström, ska köpa skivan.

Jämkande på påverkanstorgen där diskussionerna var intensiva.  

RFSU på stan med bla sexquizrunda på stan för att prata med Uppsalabor.

Lobby i lobbyn en sen lördagskväll, nöjd med resultatet.

Titta på perenner i Linnéträdgården, längtan till landet.

Fåniga teknologer spelar jazz i fula manchesterkavajer.

För lite tid till umgänge med vänner.

Brist på nyheter från omvärlden utanför kongresshotellet, uppdatering pågår.

Många väntade beslut men några otippade beslut blev det, spännande utmaningar.

Ett första steg mot livmoderhalscancer

Idag har Läkemedelsförmånsnämnden beslutat att flickor mellan 13 och 17 år ska kunna få vaccinet mot HPV som jag skrev om för ett par veckor sen. Detta genom att vaccinet inkluderas i högkostnadsskyddet för läkemedel som har ett tak på 1800 kronor. Så nu finns det en chans för landets tjejer att få ett framtida skydd mot livmoderhalscancer.

Men det är fortfarande inte med i det allmänna vaccinationsprogrammet så det gäller att föräldrar har kunskap om detta och ser till att deras döttrar får vaccinet. Så än är det inte ett vaccin för alla men ett steg på vägen.

 

Varumärkesambassadören funderar vidare

Är det skillnad på varumärken och varumärken? Kan man jämföra Nike med Greenpeace? På ett sätt tror jag man kan det, de är båda tydliga varumärken som lyckats med sin kommunikation och paketering av sitt varumärke. De flesta svenskar får en viss bild av en produkt, tjänst eller åsikt när vi tänker på Nike eller Greenpeace och om deras pr-byrå har gjort sitt jobb är det den bild och känsla de som kund önskar att vi ska få.

I Dokument inifrån: Varumärkt för livet, beskrevs enbart kommersiella varumärken men de beskrivs som något som engagerar och som konsumenterna brinner för. Hur kan man brinna för ett par Nikeskor? Jag äger flera par Nikeskor men skulle aldrig kunna säga att Nike engagerar mig, det är bara bra skor. Det som engagerar mig är helt andra saker än produkter som är det enda som finns bakom varumärket Nike. Det budskap som Greenpeace förmedlat kan engagera mig, de vill något, de vill förändra världen till en bättre plats, de är på den goda sidan till skillnad från Nike som bara vill sälja.

Men det verkar som ungdomar idag verkligen är engagerade i saker mer än i åsikter. Självklart gäller det inte alla ungdomar men företag skulle inte satsa stora pengar på kommunikation av sitt varumärke om det inte var värt det, dvs om ingen konsumerade. Denna kommunikation bidrar till det massiva brus vi alla möts av idag. Ungdomar och andra konsumenter attackeras av nya sofistikerade metoder av kommersiella företag, inte nice.

Hur ska ideella organisationer med politiska budskap som RFSU nå igenom det brus som finns idag? Har vi en chans att konkurrera med de kommersiella giganterna och deras ekonomiska resurser? Och vill vi använda oss av deras metoder eller gör inte det att vi tappar trovärdighet?

Rasism i tv

Igår visade SVT en ny realityserie som inte påminner om nåt jag tidigare placerat i det facket, mer dokumentär och hittills få inslag av såpa, men reality är det. Säkert var det inte många som såg den, valborgsmässoeldar och filmen En obekväm sanning konkurrerade.

Serien Black White skildrar hur två amerikanska familjer, en vit och en svart, ”byter” hudfärg med varandra och dessutom bor de ihop under tiden de lever i ombytta roller för att de ska kunna jämföra erfarenheter och diskutera med varandra.

Redan i första avsnittet visas skrämmande exempel på rasism och jag blir mycket illa berörd av pappan i den vita familjen som hela tiden försöker skoja bort rasism. Det är intressant hur vita agerar och pratar med den svarta mannen när han ”bytt” färg, han får höra vad de egentligen tycker och tänker. Det är bla en äldre man som beskriver hur trevligt, lugnt och bra hans bostadsområde är och hur han menar att det hänger samman med att inga svarta bor där. Men det mest skrämmande är hur en ung man, under en fokusgruppsintervju om rasism för bara vita, berättar att efter att han hälsat på en svart vill tvätta händerna!? Han vet att det är helt galet men det är ett invant beteende som han inte kan sluta med, riktigt sjukt! Fattar inte när man lärt sig nåt sånt eftersom det för honom gällde bara just när han hälsade på svarta.

Klart man undrar hur det skulle se ut om samma serie gjordes i Sverige för vi har problemen här också.