KDs riksting ska i helgen diskutera abortfrågan och vår nuvarande abortlagstiftning som jag tycker är bra. Det trettiotal motioner kring abort som ska diskuteras handlar till stor del om abortlagen ska ändras i frågan om hur länge fri abort ska tillåtas. Partistyrelsens linje är att den nuvarande abortlagen ska behållas medan det verkar som att många ombud vill sänka gränsen för fri abort.
Jag är lite misstänksam mot KDs inställning till abortfrågan och har svårt att tro Göran Hägglund när han säger att det vore bra att behålla den nuvarande lagstiftningen. Han säger i en intervju med SVT idag att han istället vill förbättra ungdomsmottagningarna, förbättra preventivmedelsrådgivning och förbättra skolans sex- och samlevnadsundervisning. Det skulle ju kunna vara ett uttalande av en RFSU:are men såvitt jag vet är han inte medlem och det finns andra frågor där vi inte är eniga.
Det verkar ju som många medlemmar i KD vill förändra abortlagen och det är den linjen jag känner igen sen tidigare. Men alla kan ju ändra sig så kanske är det så att KD numera är för fri abort för både svenska och utländska kvinnor. Hägglund har ju för ett par veckor sedan lämnat ett lagförslag till lagrådet kring att utländska kvinnor ska ha möjligheten att göra abort i Sverige även om de inte har någon koppling till Sverige.
Vad KD bestämmer sig för i helgen har jag inte med att göra eftersom jag inte är medlem i KD utan i RFSU. För RFSU är det självklart att kvinnor i hela världen ska ha tillgång till fria och säkra aborter.
Det känns som alla mina tankar redan tagit semester och jag lyckas inte formulera mycket av värde för omvärlden. Inför semestern ges vi råd, inte längre bara av kvällspressen utan morgontidningar och svt hänger också på, hur vi ska varva ner och inte ta med oss jobbet på ledigheten. Jag vet att många har svårt att låta bli jobbet på semestern och känner sig tvingade av sin arbetsgivare att vara tillgänglig och prestera fast man är ledig. Och för dom är det säkert bra att dessa råd finns även om kvällspressens råd om hälsa oftast inte håller toppkvalitet.
För mig är det inget problem att leva obokat liv i några veckor, inte kolla jobbmailen eller låta bli att jobba hemma. Jag har fullt upp med att njuta av olästa böcker, oätna hallon, obokade utflykter, okalla bad, osedda filmer och oväntade besök.
Om ett par veckor när jag går på sommarsemester hoppas jag att tanketorkan inte slår till fullt så hårt som denna långhelg när jag läst böcker, kollat lite film o bandad tv och bara slappat.
Jag har varit aktiv i RFSU, som är en ideell organisation, i ungefär sju år och även om mina närmaste vänner, som inte är aktiva i RFSU, vet att det är ett ideellt arbete frågar de gång på gång om jag verkligen inte får betalt för alla de timmar jag jobbar. Och nej, det får jag inte precis som i de flesta föreningar runt om i landet inte arvoderar sina styrelser och aktiva medlemmar. För vissa få tillfällen finns det budget att betala ut arvoden för det arbete vi gör, tex har vi vissa år fått arvode för sommarkampanjsarbete. Men de flesta timmarna är helt ideella precis som jag tycker det ska vara.
För mig ger det mycket att jobba ideellt i RFSU, jag gör skillnad i viktiga frågor, jag kan delta i diskussioner, jag kan vara med och påverka, jag får kunskap, jag får träffa nya människor, jag får nya vänner och det är väldigt kul. Visst finns det lite tunga stunder, de hittills årliga avslagen av våra ansökningar om pengar till vår verksamhet är ett sådant exempel.
Jag tycker att vi gör ett viktigt arbete och det vet jag att många andra också tycker. Tänk om vi i vår lokalförening RFSU Örebro kunde få åtminstone en symbolisk slant från vår kommun, vårt landsting eller socialstyrelsen för att uppmuntra vårt arbete. Det har hänt att vi fått kritik för vårt arbete, dels från dem som inte ställer sig bakom våra åsikter. Och dels från dem som tycker att vi gör för lite och borde göra mer när vi får så mycket bidrag. Tänk om de bara visste…
Sexualupplysning kan vara väldigt mycket. Två stora och viktiga verksamheter för RFSU är skolinformation och sommarkampanj. Det är via dessa verksamheter vi möter mängder av ungdomar varje år. Både sommarkampanj och skolinformation handlar om möten mellan människor som är oslagbart. Inte bara skumläsa en utdelad broschyr, se en annons eller söka information via nätet.
I RFSU Örebro har vi jobbat med sommarkampanj sedan vi bildades 2003 och skolinformation har vi börjat med på allvar i år. Årets sommarkampanj är producerad av RFSU, RFSL och RFSL Ungdom och heter Colour of love, www.colouroflove.se Min förhoppning är att det blir en bra kampanj, den ska ha fokus på hiv vilket känns helt rätt just nu. Men det handlar framförallt om att lyfta positiva aspekter på sexualitet i mötet med länets ungdomar och inte bara prata om risker och faror. Det är viktigt att vi vågar diskutera sexualitet på ett positivt sätt och RFSU är en av få som törs det.
I skolorna är vi ett komplement till den undervisning i sex och samlevnad som alla skolor enligt läroplanen ska bedriva. Skolornas undervisning ser väldigt olika ut och det man har sett i flera undersökningar är att kvaliteten på sex- och samlevnadsundervisningen varierar mycket. En orsak till det tror jag är att många lärare saknar utbildning för att undervisa i sex och samlevnad. RFSU gjorde för ett par år sen en kartläggning på landets lärarutbildningar som visade att endast 6% av lärarstudenterna fick utbildning i sex- och samlevnad och utan utbildning är det svårt att göra ett bra jobb.
Då har det gått en vecka och media har hittat två nya så kallade hivmän. Jag är så trött på medias fortsatta rapportering om hivmän, bara ordet är hemskt. Som jag skrev tidigare är livet förändrat för de kvinnor som blivit smittade av hivpositiva män, precis som det är för alla som smittats av hiv.
I Sverige bor det flera tusen hivmän och hivkvinnor, människor som lever med hiv. Deras liv påverkas såklart av det negativa fokus som just nu finns kring hiv. Jag vill inte säga att alla hivpositiva lever i ett utanförskap och ett stigmatiserat liv men många upplever det dagligen.
En händelse av många ur verkliga livet… hivpositiv kvinna är inlagd på sjukhus i mellanstor svensk stad med regionsjukhus. Hon ska behandlas för en icke hivrelaterad sjukdom. Personalen som är där för att hjälpa henne är livrädda, vågar inte ta i henne, vågar inte servera henne mat och vågar inte undersöka henne och ge henne rätt behandling. För henne innebär detta men för livet som hade gått att undvika med kunskap om hur hiv smittar. Det är lätt att tro att den här historien är 20 år gammal men tyvärr är den från förra året.
Även om jag jobbat med dessa frågor i flera år har jag de senaste dagarna blivit påmind om att det finns mycket kvar att jobba med. Och mycket i medias rapportering ger mig kraft att fortsätta jobba med sexualupplysning och sexualpolitik.
Läs Karin Rebas inlägg om internetpanik i dagens DN.
Då var det dags igen, media rapporterar om en ny hivman. Jag vill inte på något sätt förringa att denna man sägs ha smittat två unga kvinnor med hiv. Det kommer att innebära en förändring av livet på många sätt för dessa kvinnor. Men frågan är större än så. Det finns flera problem kring den här frågan och i den rapportering som sker när nya hivmän upptäcks med jämna mellanrum.
Nätet beskrivs ofta som den stora faran idag men faktiskt så smittar inte hiv eller någon annan sexuellt överförbar infektion, STI, via nätet. Hur själva kontakten knyts kvittar, krogen, parken, nätet eller på en fest hos en vän. Det är i situationen när två eller flera väljer att ha oskyddat sex med varandra som innebär risker för smitta av STI.
En annan aspekt på detta är att den svenska smittskyddslagen är problematisk, den lägger allt ansvar på den som bär på hivviruset. Jag tycker att ansvaret i den sexuella situation som kan innebära risk för STI är bådas. Nu vet vi inte än om kvinnorna i de här fallen utsatts för övergrepp eller hot men om vi antar att det inte är så, då tycker jag alltså att även de har ansvar för att kondom används.
Kondomanvändning är en bristvara i Sverige idag och varför det är så är lite av ett mysterium. Min hemsnickrade teori är att ungdomar idag upplever sig som mer odödliga än någon tidigare ungdomsgeneration. De tänker att det fixar sig, det ordnar någon annan och när det gäller hiv tror många att det finns botemedel precis som när de fått klamydia. Och visst är hiv idag inte en dödsdom som det var på 80-talet men det går ännu inte att jämföra med ett förkylningsvirus som försvinner efter en vecka.
Jag hoppas att de unga kvinnor som träffat den man som nu sitter häktad för grov misshandel får bra stöd och hjälp i den situation de befinner sig i. Kanske kan uppmärksamheten och fokus på hiv leda till att fler använder kondom när de träffar nya partners. Och kanske får vi en ny diskussion om vår smittskyddslag. Eller så blir det en nationell informationssatsning om STI och kondomanvändning.
